Sjukstugan

Det är lite tyst på bloggen och det beror givetvis på att vi fortfarande är sjuka. Förra veckan hann vi med magsjuka, nu är det influensan. Det med dagis kanske inte var så bra idé trots allt.

I helgen hann jag i alla fall med en sväng till frissan. Det var väl inte sådär jättekul att sitta där och snörvla men vi ska ju på bröllop i Liverpool på lördag så jag hade inget val. Som tur är har jag hittat min gamla frisör som jag hade på Toni&Guy, han jobbar numera på ett annat ställe men jag är så nöjd med honom. Han vet verkligen vad han gör när han ska göra slingor och jag har aldrig blivit missnöjd så jag är mer än nöjd. Har numera hans mobilnummer så jag kan ringa honom direkt om han nu skulle byta salong igen.

Mindre nöjd var jag med tjejen som noppade och vaxade mina ögonbryn på Senzera härom dagen. Inte bara för att hon halverade mina ögonbryn, även skinnet fick sig ett par nyp och jag och ett par inte så fina märken.

Vi skippar förefotot, där ser jag verkligen snorig och sjuk ut.

Helgen som varit

Vi hade en väldigt lugn helg, eller nja, helgerna är väl aldrig lugna men det var i alla fall en helg utan planer. Fick ju ställa in en del eftersom Emily har luftrörsinflammation. Typ den fjärde sen hon föddes.

I lördags städade vi nog nästan hela dagen, och ändå ser det ut som en bomb precis har exploderat. Tur att man inte är pedant! Igår drog vi en sväng till IKEA - de hade öppet i tre timmar och gav 10% rabatt om man handlade för över 100 EUR. Ni kan ju tänka er hur mycket folk som var där. Allt annat var ju stängt så det var ju knökfullt. Sen för att göra besöket extra lyckat fick Emily ett utbrott när hon inte fick springa omkring och dra i allt längre, hon skrek, grät, sparkade och slängde sig hit och dit. Jag var helt slut efteråt och både jag och tjejerna tog en tupplur i bilen när jag hade parkerat här hemma utanför huset. Min superplan misslyckades för första gången. Vi brukar alltid gå till restaurangen först så Emily får leka av sig i lekhörnan, sen brukar allt gå som smort, men icke, vi kom bara till gardinavdelningen och hon kunde inte hålla sig längre.

I lördags gjorde jag min första hummus, åh vad det blev gott. Jag vet inte varför det tagit så lång tid för svårt är det ju inte. Men det är knepigt att hitta kikärter på mataffärerna här, konstigt nog. Tyskland, och framför allt Köln har en stor turkisk befolkning men när man handlar här kan man lätt tro att det bara bor tyskar i Tyskland. Det är svårt att hitta allt som inte är traditionellt tyskt. När jag flyttade hit 1994 var det till och med svårt att hitta rostat bröd på affärerna!  Nu har mataffären runt hörnet en pytteliten turkisk hörna sedan några veckor tillbaka och vad ser jag om inte en jätteburk med kikärtor och en lite mindre tahini. Så nu har vi ätit hummus i dagarna tre. Det sista klämde jag nämligen i mig till lunch med några gurkskivor. I USA var jag lite latare och köpte hummus på Whole foods, men den var ju god i alla fall, den som de gjorde själva i butiken.

Igår sändes första avsnittet på Downton Abbey i England, nu ska jag söka på nätet om jag hittar det så vi har något att se framemot ikväll! Tjejerna sover fortfarande och förhoppningsvis sover de lite till:)

Sjuka igen...

Jaaaa, efter ett andra försök med inskolningen på dagis så är Emily sjukare och det var bara att ta och gå till farbror doktorn som sa att hon ska kurera sig hemma. Så nu blir det inget mer dagis denna vecka. Vet inte varför läkaren blandar ihop bronchiolitis och bronchitis hela tiden. I CA surrade läkarna hela tiden om det förstnämnda, här och bronchitis. Fick med oss en massa mediciner i alla fall- helt andra än vad vi brukade få i USA av barnläkaren - och varför tycker de egentligen om att trycka upp tabletter i baken här? Nu lyckades jag äntligen få flytande istället men nog hann han skriva ut ett till recept på några tabletter som ska upp där bak. Typiskt tyskt kanske? Saknar vår amerikanska barnläkare så himla mycket. Hon pratade med Emily..och skämtade och det gjorde även sköterskorna. Här sker allt i det tysta.

Hann även med Olivias tremånaders kontroll. Stolta 5 kg och 60 cm har hon hunnit bli. Fick även tre sprutor. Jag är nog den blödigaste mamman som finns för tårarna rann som vanligt.

G. sa i bilen på vägen hem att vi borde ha kämpat mer för att stanna i USA, och helt klart har han rätt. Känns som en lång uppförsbacke just nu. Regnet hjälper inte heller (det regnar flera gånger om dagen, varje dag). Känns som om det kommer att bli en lång höst med många funderingar om framtiden. Jag vet inte vad som är mest irriterande just nu men  låt mig ge en försmak; griniga barnläkare, sura tyskar, trist väder, strulig inskolning på dagis, borttappade vinterkläder och element som inte vill bli varma. Glömde nämna barn som inte vill sova på kvällen. Kom igen fredag, kom lite snabbare den här veckan, jag håller inte ut:)

Veckan som gått - snabbt och kort

Ibland känns det som om det är måndag när jag går och lägger mig och fredag när jag vaknar. Tiden bara flyger iväg. Känns som en pausknapp skulle behövas ibland.

• Vågade mig ner på stan häromdagen med båda tjejerna. Jag måste erkänna att jag inte har en blekaste aning vilka vinterkläder de behöver och jag köpte först 6 (SEX) par skor till Emily. Var tvungen att fundera lite hemma vad som egentligen behövdes. Puh. Nästa uppdrag blir jackor.

• Inskolningen på dagis fortsätter. Lite trögt och långsamt. Känns lite som om den unga personalen behöver en spark i baken eller lite utbildning. Det var sommarfest i fredags. Kul att träffa några andra föräldrar. De flesta barn verkar vara trespråkiga och väldigt många  var lite "otyska" föräldrar, dvs. de var öppna och trevliga och kunde bra engelska.  En del snobbar vars barn sprang omkring i burberry och mammorna i pradaskor. Summasummarum, vi får vänta och se om dagiset är värt pengarna.

• Igår var det premiär för Emilys gymnastikklass. Varje lördag ska hon gå på gympa. Igår lyckades hon hoppa in i en annan pojke efter 5 min och slå huvudet. Vi ska gå till en mindre klass nästa vecka. Förhoppningsvis mindre skadorisk haha.  Finns inte sååå mycket utbud här men det här påminner lite om Gymboree i USA men med mer gymnastik och mindre sång. G. var i alla fall nöjd, mammorna pratade med honom, läraren kunde engelska och majoriteten av föräldrarna var pappor. Kanske får lite egentid på lördagmorgnarna framöver då om G. går dit med Emily.

• Imorse var det barnkalas som gällde. Och det på en någon ohuman tid som kl.9.30!  Man är ju liksom slut hela dagen efteråt. Inte bara för att man står under duschen vid halv åttatiden  utan det tar på krafterna att ha si sådär 10 2-åringar som springer runt en. Herregud, den ene kladdigare än den andre. Tycker det är nog jobbigt när Emily kommer och ska ta på en efter att ha ätit något kladdigt och så kommer andra barn och ska ta på en och visa och ha sig.

• Våra favoritserier har börjat komma igång. Inte för att jag har tid egentligen att se på något men nu laddar jag ner från nätet, för över dem på iPaden och kan på så vis även kolla i sängen och jag råkar vara vaken, mycket praktiskt. Sons of Anarchy startade den här veckan. Hell on wheels är en annan favorit. Homeland är på G. Äntligen något som gör hösten lite positivare. Har lite svårt att förstå att vi ska ha sånt här väder i typ 9 månader till. Regn. Varje dag mer eller mindre. 

•  Graviditetskilona försvinner rätt så smidigt den här gången. 22 kilo är borta. 15 to go. Nu måste jag erkänna att 7 till kom från graviditeten, resterande 8 smög sig på just innan jag blev gravid. Men bort ska dem.  Börjar bli skapligt less på leggings.

Kindergarden...

...and we´re home, sick! The first two days went really well - Emily refused to leave so we stayed longer than planned. So proud of her. On her first day she just walked in to the other 12 children, said hello and started playing with them. I had to carry her, kicking and screaming, out of the kindergarden back to the car on both days. Unfortunately we  must have picked up a cold there...both girls and I are down with a cold. Boooh! I know we can expect to get sick more often, but hello, after two days?!

We are going back tomorrow again. The only thing I don´t like about it, is that many of the teachers are very young. I would have preferred if they had children of their own as well so they could relate. Emily e.g. is sometimes afraid of men. Now one of her teachers (there are 14 children in her group and 4 teachers, two which are German, and two English native speakers) is a young guy. I have told the teachers repeatedly that she needs to approach him, not vice versa. They keep forgetting and she of course panics. Small things like that annoy me. So I guess I will continue to stay with her there until this problem has been solved. This coming Friday there is a "Summer party" (which most likely will take place in the rain...), it will be nice to meet some other parents there.

Tillbaka i Köln

Välkommen till bloggen igen. Och till karusellen Clarke som bara snurrar på. Allt snabbare tycker jag.

Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Precis när vi hade bestämt oss, vår framtid skulle nog vara i USA och inte i Tyskland, ja då blev ju allt tvärtom. Men det är bara att gilla läget, men oj vad vi saknar Kalifornien.

Jag skulle nog säga att livskvaliteten var nog lite bättre i CA, även om arbetslivet är ett snäpp bättre här. Tryggare i alla fall. Kände ett inre lugn i CA som jag inte alls känner av här. Helgerna kändes långa och att vi hann med mycket mer. Här tycker jag att allt är hektiskt. och vi hinner inte med något alls. Mycket naturligtvis pga. väder och öppettider. Söndagarna, ja då är ju allt stängt här så det gäller att få allt gjort under veckan och på lördagarna. Och här i Rondorf stänger alla små affärer, kiosker, apotek post etc över lunchen i 2 timmar! Jag blir vansinnig!! Det är då tjejerna sover och jag kan dra med dem i barnvagnen och få mycket uträttat. Men icke sa nicke.

Det är rätt så jobbigt att parkera i Köln, inte alla parkeringshus har plats för barnvagn i hissarna och det är inte alltid hissarna fungerar. Så det blir inte många turer ner på stan. I allmänhet hålls ett högre tempo här vilket inte alltid är dumt bör tilläggas. Jag kände ju ibland som om jag höll på att mögla bort i OC. Köra bil, ja det gör jag ju hellre här. Tyskar har ingen beslutsångest, de kör bara på.

Saknar Costco och mataffärerna otroligt mycket. Och Whole Foods naturligtvis. Tyskland ligger långt efter med utbudet i mataffärerna. Fast jag måste erkänna att ost och bröd här uppskattas verkligen. Härligt att kunna äta gott och färskt bröd igen och köpa ost utan att bli ruinerad!

Tyskar är ju inte direkt kända för sin kundservice och nej, inte är de särskilt vänliga mot "främlingar", alltså folk de inte känner. Oj oj oj vad irriterad jag kan bli. Vi har tur som har så genomtrevliga grannar och i byn där vi bor härskar lite av en bykänsla och samhörighet. Men tro inte att vänligheten sträcker sig så långt som att bilisterna stannar när man ska korsa vägen med barnvagn , nej då får man vänta i all evighet, även om jag står vid övergångsstället. Vi var verkligen bortskämda i CA.

Sen så saknar vi naturligtvis mexikansk mat. Mums mums säger jag bara. Det finns inte en vettig mexikansk restaurang här. Nej, det finns tusentals kebabställen och hur många turkar som helst men mexikaner är en bristvara.

De senaste två åren har jag haft otaliga för- och emotlistor i huvudet. Vad är bra med att  bo i USA och och i Europa osv, men när man då byter sida igen, ja då ändras de lite. Nu kan jag komma på saker som jag saknar men som jag inte direkt uppskattade just när jag hade dem. T.ex. Target. Eller möbelaffärer. Skulle ge mycket för Crate and Barrel eller West Elm just nu. Köln har inte så mycket att erbjuda just när det gäller möbler. De är om möjligt lite mörkare och dystrare här än i USA. Om nu någon trodde att det gick.
Men just nu behöver vi inte bestämma oss var vi vill bo i alla fall, vi kommer att vara kvar här i minst 2 år, utvärdera och sen kolla lite vilka möjligheter vi har. Jag tror vi är rätt så överens om att Tyskland är nog inte slutdestinationen.

Dagis

Den här veckan kommer att bli extra spännande. Den snurriga karusellen kommer förhoppningsvis att snurra lite saktare efter torsdag. Då börjar nämligen Emily på dagis. Jag hoppas innerligt att vi kommer att få in en liten rutin då, just nu tycker jag livet snurrar på lite väl snabbt och jag hinner inte med något. Noll socialt liv, allt handlar om den där timmen efter Emily har somnat och innan vi går och lägger oss. Olivia hänger liksom bara med just nu. Den där timmen som man har på sig att städa och röja lite här hemma, kolla fejan och läsa mejl, förhoppningsvis blogga lite, göra några översättningar och kanske kolla lite på TV.

Jag är otroligt irriterad över barnomsorgen här. Inte bara är det svårt att få en dagisplats, de kommunala dagisen har sådana minimala öppettider att man kan ju tro att de vill tvinga kvinnor att stanna hemma eller arbeta deltid. För så är det ju, ingen karl skulle ju kunna tänka sig att jobba deltid. Här i Rondorf där vi bor finns det 3 dagis; ett katolskt, ett protestantiskt, ett kommunalt och ett halvprivat. Gemensamt har de att inget är öppet längre än till kl 16. Bara det katolska har platser och en väntetid på mindre än ett år. Nej tack, det hoppar vi nog över. Så nu har jag hittar ett privat dagis som verkar helt ok och inte allt för dyrt. Det är ett tvåspråkigt dagis (engelska-tyska), montessoriinriktat, de är mycket utomhus, har skogsdag en gång i veckan, yoga, dans, och flexibla öppettider, kl. 7-18. Emily ska gå 3 dagar i veckan, 6 timmar varje dag. det blir en kostnad på EUR 550 per månad. Anmälningsavgiften ligger på EUR 500. Puh. Nu har vi turen att vi har råd med detta men jag är så otroligt irriterad på den tyska barnomsorgen att jag håller på att smälla av just nu. Den dagen båda barnen ska gå heltid vill jag inte ens tänka på just nu. Vi försöker lösa det så här just nu; jag jobbar från och med oktober måndag till torsdag, onsdagar har jag home office. Gavin kommer då att jobba onsdagar och fredagar. Onsdagar kommer jag att ha barnvakt åt Emily är hemma i några timmar så att jag faktiskt kan jobba. Men vi kan käka lunch i hop och ta det lite lugnare på morgonen. Så här kommer vi att köra fram till den 15 juli nästa år. Då kommer maken att jobba 4 eller 5 dagar per vecka igen. Bäst vore att vi båda kör 4 dagar och kan vara hemma med barnen 1 dag var.

Lite gruvar jag att börja arbeta igen men efter att ha varit hemma i två år så får det räcka nu. Det bästa är att vi har möjlighet att jobba båda två, det är rätt tungt att vara hemma med två barn eller att vara hemma överhuvudtaget, så därför bestämde vi oss att dela upp det. Vi får minimal ersättning för föräldraledigheten för Olivia eftersom Gavins inkomst i USA inte räknas och jag inte hade någon förra året. Sen blir det dagis för Emily eftersom ingen har riktigt roligt här hemma just nu, Emily vill leka och leva rövare medan jag sitter och ammar. Och Olivia blir grinig när jag inte kan pyssla om henne eftersom storasyster också vill ha uppmärksamhet. Och jag försöker hålla koll på karusellen Clarke så mycket det går. Ibland undrar man ju, herregid vad tänkte jag på när jag ville ha två barn så tätt in på?