Det här med
dagis, föräldraledighet och
jobb är något som jag funderat mycket på den senaste tiden. Jag har alltid varit förespråkare av dagis och att man ska jobba. Jo, nog är jag fortfarande det men kanske jag är lite överbeskyddande men
attan vad det är svårt att lämna på dagis. Jag skulle helst vilja installera en liten kamera så jag kan kolla vad som händer härifrån på jobbet. Någon sa en gång till mig att de inte ville att staten skulle uppfostra barnen och därför stannade hemma med barnen. Nu går ju Emily på ett privat dagis som vi valt så jag kan ju inte direkt säga att jag överlämnar uppfostran åt staten och jag tror inte att dagis nu kommer att ta över barnuppfostran helt. Allvarligt, jag tror att Emily har det bra mycket roligare med andra barn än hemma med mig.
Tyskland är ju inte direkt ett modernt land när det gäller barnomsorg och föräldraledighet. Folk tittar på mig som jag inte vore klok när jag säger att lilltösen på fyra månader är hemma med pappa. Papporna här tar på sin höjd högst 2 månaders föräldraledighet och är då hemma med mamman. Jag har hittills inte träffat någon pappa som har varit riktigt pappaledig här. men jag kan säga att de flesta män jag jobbar med har fruar som inte jobbar. Och det var riktigt skit redan jag innan jag hade barn. Tyskar tycker ju om att jobba, innan jag var mammaledig så var en normal arbetsdag runt tio timmar och det var inget som man klagade över. 12-timmars dagar var desto drygare. Och det var omöjligt att kunna jobba lika mycket med karlarna som hade familj och hemmafru.
De hade ju liksom full service. Jag var ju tvungen att antingen handla eller fara om kemtvätten, eller så lagade jag mat och Gavin fixade ärendena.
Skitdrygt. Och nu när vi har barn så är det helt omöjligt att hålla samma takt. Och det gäller att inte visa att man halkar efter. Jag har fått frågan om jag jobbar heltid hundra gånger bara den här veckan. Nej, men jag jobbar 4 dagar i veckan säger jag då. För jag vet, jobbar du 6 timmar om dagen så är ingen intresserad av dig och du klassas som mamma utan karriär så att säga. Så nu sitter jag med telefonkonferenser kl. 6.30 på morgonen och på lediga dagar så att ingen klagar när jag är sen på grund av dagis, barnläkare och annat som kommer emellan.
Jo, karusellen Clarke snurrar på allt snabbare kan jag säga.
Gavins chef å andra sidan, satte i halsen när han sa att han skulle vara borta i 9 månader. Han är i och för sig på jobbet 2 dagar i veckan men det där med 9 månader var svårtsmält. Snart får han en kalldusch när han, maken, börjar märka att han är den enda pappan på lekplatsen, på bebissimmet osv. Ojoj. Även fast han helt klart tycker att det är en oförglömlig tid och verkligen njuter av att vara hemma med tjejerna så kommer det nog bli rätt så ensamt.
En kompis till mig frågade hur jag hinner med allt nu, jobb, barn...jaaa, men varför får bara jag och andra tjejer den här frågan? Jag får energi från jobbet och det var så himla mycket jobbigare att vara hemma och plocka undan saker och leka och laga mat hela dagarna. Hinner dessutom att gå på toa och äta lunch
ENSAM :) Allvarligt, vi har alltid delat på allt hemma, förutom ekonomin, inte är allt 100% lika och vi har inte delat på allt för jämställdhetens skull utan jag kan t.ex. erkänna att Gavin är nog bättre på att tvätta än mig så han sköter tvätten men jag tycker att det är kul att laga mat så därför fixar jag middagen. Så det är förvisso lite stressigt nu och då men inte mer än när jag inte jobbade.
Helt rätt beslut att börja jobba igen.
Det enda som stressar just nu är att jobbet bombarderar mig med information om pension - nu fattas ju två år då jag var mammaledig. Vill jag betala in klumpsumma? Vill jag betala in mer nästa år? Yep, back to reality, väldigt snabbt kan jag säga.
